The Very Last Adopter

Den här bloggen kommer att bli en salig blandning. Högt och lågt. Smart och korkat. Varmt och kallt. Snällt och elakt. Kärlek och hat. Seriöst och oseriöst. Svart och vitt. Lite som jag. En ständig berg- och dalbana.

Nu kanske du tänker: "Men lilla gumman, kom igen! Starta en blogg? 2009?!!". "Ja", skulle jag svara på det, "det är lite sent, efterblivet sent till och med, typ very last adopter". Det är inte det att jag inte velat skriva förut eller att jag inte känt till bloggen som medium, låt oss bara säga att jag har prioriterat annat ;)

Men nu har jag kommit till en punkt när mitt mikrobloggande (dit räknar jag statusuppdateringar på Facebook och sporadiska Twitterinlägg) inte räcker till, tankarna svämmar över och behöver komma ut. Vanligtvis när det händer kan jag inte somna. Idéerna poppar upp som svampar ur jorden, tankarna går som Shinkansen och inga mentala stopptecken i världen kan hejda dem. Förut brukade jag bli panikslagen och få ångest över att inte få sova eftersom jag oftast ska göra nåt viktigt dagen efter. Nu tänkte jag använda tiden till att skriva ner mina tankar istället. Kort sagt, jag bloggar alltså för min egen skull i första hand. Det där låter ganska dumt inser jag nu, vem bloggar inte för sin egen skull?

I andra hand bloggar jag för mina vänner, mina föräldrar och syskon och min pojkvän. Från och med nu kanske de slipper höra på ändlösa monologer på andra sidan mobilnätet, stundtals ackompanjerat av gnisslet från förbipasserande T-banetåg och högtalarutrop. Istället kan ni nu följa utvalda delar av mina tankar och mitt liv här. Jag uttrycker mig trots allt bättre i skrift, så det här kan bara bli till det bättre. Varför inte en privat dagbok då? Svaret är enkelt: Jag är 80-talist och jag inbillar mig att jag skriver bättre om jag tror att jag har en publik.

Vid det här laget har jag fått prestationsångest som heter duga och är väldigt nära att logga ut och skita i alltihop, men nänujävlar, nu kör vi!